JAG HAR ALDRIG STÅTT VID FRONTEN, ELLER FÖRSVARAT DET JAG HAR
Världen är elak.
Jag ser det varje dag.
Det kliar i fingrarna, fast jag skriver mest hela tiden. I timtal. I onödan, tänker jag ibland.
Men det är svårt att låta bli.
Ett litet återfall. Andreas Grega. Ännu en stackare har blivit soldat, det är jag det.
Men ryggen kan inte vara helt rak.
Jag fungerar inte så.
JAG HAR VARIT VAKEN HELA NATTEN, KÄNT OM HJÄRTAT SITTER KVAR
en man bakom mig är omtänksam mot omgivningen och rummet lyser upp av leenden. himlen ramlar nog inte ner idag, men det kan inte vara långt borta. men då överlever vi, det vet jag.
DET BLIR RÄTT ENSAMT BLAND ALLA LÖVEN. DET BLIR RÄTT DEPPIGT, ETT LIV I SKUGGAN. SÅHÄR PÅ KVÄLLEN ÄR DET OHYGGLIGT.
jag vill inte att löven ska falla. allt är mörkt. grått och fuktigt. visionerna från sommaren dör ut och det gör naturen också. gula löv. röda löv. orangea löv. allt blandas i stora högar som stoppar min framfart. allt virvlar omkring när vinden viner och stormen är på väg. nagelbanden syns på varenda finger. jag är så nervös. har aldrig kunnat hjälpa de som inte vill ha hjälp. trodde det var annorlunda nu när telefonen ringer i panik och rösten gråter efter tröst. hade jag kunnat hade jag gjort allt i världen. just nu kan jag inte göra ett skit och det framkallar ännu mer panik i höstmörkret. fan. klumpen i magen växer och jag vet inte vad jag ska ta mig till. en milstolpe. det är vad det kommer bli. allt kommer fungera normalt igen bara du håller ut. vad fan är ord för tröst? när jag helst av allt vill vagga alla tre i min famn och slå hårt på den jävel som inte hjälper till. en vattenpöl på 100 meters avstånd. den trampar jag i. svär litegrann. får en ilsken blick från nån jävel som inte fattar någonting. en bild på jesus lyser upp staden jag avskyr. lögn. var är du när du behövs. va?
ömma kyssar i ett grått hus på blomstergatan ger mig tröst. jag kommer inte att gå sönder. men hur ska jag hjälpa när det inte finns rum för min hjälp?
HELA HIMLEN SER HUR SOLEN GÅR NER, GATLAMPORNA SER HUR LÖVEN FALLIT NER
JAG GÅR RUNT I MINA HÖGAR OCH JAG HITTAR INTE UT HÄR
Rubriken beskriver läget rätt bra just nu.
Jag får återkomma.
Puss.
NÄR JAG MÖTER ENSAMHETEN I TRAPPEN SKA JAG KLÄ DEN I BYXOR OCH SKOR
Watchdog tradition, tredje statsmakten om jag har förstått det hela rätt. "En informell benämning på massmedia i Sverige". Det skulle vara lättare om någon kunde predika detta för mig, så att det sätter sig lite mera. Jag borde läsa mera, fast jag redan sitter här med näsan i tre verk samtidigt. Jag är så rädd att ingenting ska fastna. Eller att det fastnar men inte vill komma ut. Att jag kommer sitta där och klia mig lite nonchalant i huvudet och inte förstå någonting. För sådan är jag egentligen, kliar mig i huvudet och förundras över allt vettigt och ovettigt som händer i livet. Däribland kan jag nog räkna in denhär informella benämningen. Eller årtionen av utveckling från stenblock till bloggtexter. Jag är inne på fjärde koppen kaffe och hunden bredvid mig tittar mot mig med sorgsna ögon. Hon förstår nog min misär. Mer än jag förstår den själv.
Det är höstkallt ute och fingrarna krampar. Under löven hittade vi svamp som vi rensade och torkade. Gula löv, som faller bara man tittar på dem. Det är höst och Lovisa är inte överrens med det faktumet. Samtidigt som det ska bli härligt med tända ljus i höstmörkret med en film på låg volym och min hand i den vackraste handen. Kontra mörkret, rusket, kylan, oändligheten och månaders väntan. Det är konstigt att hösten kan vara både fantastisk och förjävlig. Det gäller bara att se på den på rätt sätt. Den ska inte få tynga ner mera. Den ska stärka.
Det luktar en blandning av vanlilj och dumlekolor här i köket. Böckerna ligger i travar och bara väntar på att ögnas igenom. Det är dags att hoppa in i den världen igen, tills ögonen är sönderlästa och allting ska sitta. Det fixar jag. Jag sätter på en kanna kaffe till och ber om en chans. Det borde inte vara så svårt.
:-*
JAG VAR BARA RÄDD ATT HIMLEN SKULLE HÄMTA MIG TILLBAKA
Eller något sådant. Höst höst. Tid tid. Som vanligt. Efter en delad flaska vin sprang vi mot vårt mål och väl där fylldes salen av underbar sång. Underbar, melankolisk och vacker sång. De bästa sångerna. Tårarna var nära men det var svårt att avgöra om det var av glädje eller sorg. Bra var det iallafall. Förjävla bra. Precis som vanligt. Och att ha en bästa vän att hålla handen med ibland gjorde kvällen ännu bättre. Förjävla bra.
Nu är det tåget som gäller igen. Två timmar kvar och jag borde läsa den där förbannade boken om paradigmer och sociala former av nyheter. Men det är lätt att låta bli, fläta håret litegrann och drömma sig iväg istället. Till allt och ingenting. Till det stora och det lilla. Rysa till lite grann och låta hösten göra sig påmind. Hösten har aldrig varit min favorit. Vi är rätt oense. När Hösten vill ha kyla, vill jag förespråka värme. När Hösten förvandlar de levande träden till döda, vill jag helst klistra tillbaka löven och måla om dem i klara vår-färger. Längtan efter våren är alltid extra påtaglig. Hur ska jag förklara den? Utbytet mot varma solstrålar är det viktigaste. Sen smälter snön. Blommorna växer ur marken. Människorna sträcker lite mer på sig, och deras hjärtan skriker inte ensamhet längre. Det är mörkare på hösten. Mörkare på vintern. Mycket ljusare på våren. Jag gillar ljuset. Jag faller inte lika lätt då.
Nu får det vara nog med poesi för en stund. Jag måste lära mig att leva i verkligheten,
Frågan är bara hur man lär sig det?
:-*
VEM SOM HELST BLUES
Hon sitter på ett tåg västerut. Sverige är vackert såhär bakom en glasruta. Badplatser som är öde nu när hösten äntrat landet. Löven som blir gulare ju fler timmar som går. Men solen lyser vackert mot det grå-vita huset med gigantisk trädgård och massiva äppelträd. Det är rätt vackert ändå, tänker hon och ler till en sekund. Någon har ritat ett hjärta i dammet på fönsterrutan. Två bokstäver, en på höger och en på vänster sida, som ska symbolisera kärleken ingen kan vara utan. Den fina kärleken som ger glädje och livslust. Hon har ingen aning om vart hon är någonstans, men nog är det vackert. Här bakom fönsterrutan.
Egentligen borde hon läsa på om intervjutekniker och news paradgim. Men det lockar inte för stunden. Hon borde kunna allt det där redan. Hon måste bara hitta det långt inne i hjärnan. Hon nynnar lite lätt på en winnerbäck-melodi och damen i gammelrosa snett till vänster tittar till och ler mot henne. Ikväll är det dags igen. Det känns som det var en evighet sen.
Hon drömmer inte lika ofta om den voltande bilen och att se livet passera i revy. Hon skrattar till lite. För nu ljög hon. Inte hann hon se livet passera. Allt gick så fort och det enda hon han tänka innan bilen voltat klart var: "nu dör vi". Men det gjorde de ju inte. Och då är det dags att börja bli tacksam.
Tacksam för en klarblå himmel, ljusblåa stugor och möten i göteborg. Tacksam för människorna runt omkring, äppelträden som står stolta på framsidan och ringen på vänster finger. Tacksam för tågresor och bilresor och fotboll och hockey. Tacksam för det mesta. Det är det enda som gäller för henne nu.
:-*
SOM OM LILLA JAG FÖRSVANN
Nu är alla i mitt kök och jag är alldeles paj
Spelar pappas skiva ifrån 69
De sjunger "cosa vuol dir sona una donna ormai
O mare nero, o mare nero, o mare ne"
Sänker volymen, låter alla sjunga med
Kan inte tänka, jag står bara här och ler"
Det ekar över hela staden sjunger V Maggio. Ja visst gör det. Alldeles för ofta dessutom.
Jag såg att jag är dålig på det här. Hade icke godkända kommentarer från juni 2010. Det är skamligt. Men orden fastnar inte här lika ofta längre. Jag har köpt en minidator, inte orkat införskaffa internet än. Där fastnar orden. Dem om vattenfall, palmer, bedrövelser, kyssar och lycka. Den saliga blandningen som brukade vara prioritet på denna sidan. Nu får ingen läsa dem. Istället är de min hemlighet. Lite småtrist ibland.
Någon slår hårt på pianot och jag feberyrar. I timmar tydligen. Men det är knappt jag vågar berätta vad jag drömde inatt. Det var den värsta natten på länge. Död hit. Död dit. För två månader var jag övertygad om att jag skulle dö i en voltande bil en vacker lördagförmiddag utan en chans att få bestämma saken själv. Inatt dog jag flera gånger om. Det kanske var en reaktion, eller bara feberyran. Som sagt.
Imorgon ska jag lyssna till Best of you, My hero, Learn to fly, Pretender och andra underbara hårda sånger från en underbart band. Hoppas de spelar Let it die också. Och att jag inte börjar gråta. Det var sista sången i den voltande bilen det.
:-*
JAG KOM ATT TÄNKA PÅ DET NU, KANSKE FÖR ATT DET ÄR SÅ TYST
Jag trodde min pansar höll för allt. Jag kan inte sätta fingret på vad som föll sönder i något som skulle vara helt felfritt. Kanske var det inbillning. En illusion. Eller så har allt bara krackelerat. Och helvetet syns tydligare då.
Nätter är egentligen rätt fina. Det var längesen jag satt och drack te och filosoferade med min äldsta bror en lördagnatt. Men inatt var det dags. Och läpparna säger precis så mycket som får sägas.
:-*
JAG SKA INGENSTANS, JAG BARA BRYTER LITE IS. DET SÄGS ATT ALLTING VÄNDER OCH DET STÄMMER VÄL PÅ SÄTT OCH VIS.
som ett pansar, klippt och skuren
inser du att du är ensam kvar
övergiven, över liken du fällt
och högst där uppe på din höga häst
satelliter ger dig bilderna
en fest med alla som du skiter i
eftervärlden minns ingenting
man ser det från månen
helvetet på jorden
Det var längesen nu. Alltför längesen. Jag har så mycket att berätta. Så lite att berätta. Om alla. Om mig själv. Om söndagkvällar som slutar med utblåsta cigarettbloss i vinternatten. Lite i panik. Det var längesedan det var så. Det var 08/09. På balkongen. Ensam eller med flera. Sittandes, ståendes eller liggandes på en utdragen madrass på femte våningen. Med stjärnorna som tak och fem våningar som landningsbana om man skulle falla. Det var lite som helvetet på jorden, sa du till mig då. Och ja, idag föll jag över Familjen igen. Att de två nämnarna ska passa in så bra bara sådär helt plötsligt, det är för mig oförklarbart. Men sånt är väl livet. Allt går inte att förklara.
"Ibland känner jag mig som en dålig, fruktansvärt dålig, kopia av min egna idyll av mig själv. Alla andra är sjutusen gånger bättre än mig. Av alla de människor jag ser på gatan känner jag mig aldrig värd ett öre mer. Inte för att jag tror att människan går att värdesättas. Men för att mina känslor och min självuppfattning går att värdesättas. Alla är smalare. Mer bestämda. Lyckligare. Jag är lite av allt. Mycket lite."
Det var ett tag sen de raderna präntades ned. Och jo, jag är en lite bättre kopia nu. Jag har lärt mig mer, utforskat mer, vågat mer och vunnit en massa. Jag har så mycket i livet som jag är stolt över. Så mycket jag aldrig skulle släppa ens om jag var tvungen. Men å ena sidan finns melankolin där också. Och den är inte alltid glamourös.
Men jag är ingen tonåring nu. Jag är en vuxen kvinna som borde vara fullt benägen att ta egna beslut. Att lära mig av mina misstag. Att sola mig i glansen av mina rätta beslut. Men kärringens ord sitter kvar i mig. Allt går inte att skaka av sig. Hon skulle gråta om hon såg mig. Jag brukar ibland gråta när jag ser mig själv.
:-*
ENSAMMA DAR, VÄLDIGA VÄRLD. ORDEN EKAR I HENNES RÖST. INGEN SÖMN OCH INGA SVAR. INGENTING KVAR MER ÄN ETT ROSTIGT SVÄRD, SOM HUGGER OCH VRIDER SIG I DITT BRÖST.
JAG RESER HELLRE ENSAM
Han tittade på det vita kuvertet. Handstilen var kursiv, och det var adresserat till Lukas. Sakta bröt han förseglingen med torkat saliv, tog ett djupt andetag och drog upp det blåskimrande pappret som låg i. Lukas fick
aldrig såna här brev, aldrig. Därför öppnade han det med spänning, med luft fylld i lungorna.
“Hej Lukas. Det här kan verka konstigt, och jag vill att du ska läsa hela brevet. Men hon har börjat ställa frågor, vilket borde vara logiskt. Men jag har inga svar, hon vill veta vem du är, vad du gör, och varför du
lämnade oss. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill att ni ska träffas, och jag vet att du har ditt nya liv, det har ju gått så många år. Men du kan väl ringa mig? Så kan vi stämma träff. Det är inte med mening som jag gör intrång i ditt nya liv. Men hon är ingen liten flicka längre. / Susanne.”
De tre små orden slog honom rakt i ansiktet. “Ditt nya liv”. Det var just i det ögonblicket han insåg att han inte hade något liv. Han jobbade på ett gammalt konservburksföretag, med en minimalisk inkomst. Åt makaroner och ost, ökade mer och mer i vikt, och satt och grämde sig över det förflutna. Brevet var hårt, även om innehållet var tunt. Det öppnade portarna från förr och släppte in galenskap och förtvivlan.
Han kom ihåg det som om det var igår, även att det var för så längesen, i en svart-vit tid. Han kom ihåg vilken idiot han varit, när Susanne berättat att hon var gravid. De var båda 19 år, på tok för unga för barn, med det beteendet de hade. Han liksom levde för nuet, för dagen. Han kunde inte ens planera nästa dags middag, så hur skulle han då lyckas planera nio månader? Eller än värre, 18 år? Han hade haft en djup, ensam ton i rösten den kvällen. Höggravida Susanne gick runt i lägenheten och gnolade på någon gammal sjuttiotalsdänga, medan Lukas satt vid köksbordet och filosoferade. Sen sa han det, rakt ut, med den ensamma tonen och gråten i halsen. “Jag är inte typen som gifter mig och skaffar barn, jag ger aldrig upp min självständighet.” Orden slog omkull Susanne som om hon blev påkörd av ett tungt belastat fordon. Hon kunde inte tro att det var sant. Lukas hade rest på sig och börjat gå när Susanne skrek efter honom:
“Jag hade kunnat dö för dig!”.
Lukas gav henne ett snett leende, sa att han älskade henne och stängde dörren bakom sig. Han hade tagit ett så stort steg att benen knappt kunde bära honom över den mörka asfalten. Susanne föll ihop inne på golvet, och en halvtimme senare hittades hon av sin syster, som ringde ambulans. 22 timmar och nio minuter senare föddes hon: Engla. Med E istället för Ä. Alla störde sig på stavningen på namnet och det var det Susanne tyckte om så mycket. Hon ville att Engla skulle vara en av eget slag och heta något annorlunda. För hon var en annorlunda flicka, hon skulle växa upp på ett annorlunda sätt. Lukas hade fått reda på det via brev två veckor senare, när han var fullt upptagen med att flytta till Stockholm för att jobba på sin karriär. Lägenheten de bott i tillsammans skrev han över på Susanne. Han hade bestämt sig, han ville inte ha något att göra med dem. Han ville leva sitt eget liv.
Och nu satt han där i sitt kök med förtvivlade händer på pannan.
-
“Jag tror inte på något, himlen är gjord av sten.” viskade hon i mörkret. Ett ensamt ljus lös upp rummet med en hoppfull låga. Engla reste sig från sängen och gick mot lysknappen. “Jag har inga starka armar att bära dig på”, nynnade hon medan hon blåste ut det hoppfyllda ljuset. Hon behövde inte ljuset längre, för snart skulle han komma, hennes far. Hur det skulle kännas vågade hon inte ens tänka. Så hon tänkte inte. Hon bara dansade runt i rummet, glad för att snart skulle hon få se någon hon aldrig sett. Bara på gamla foton, men det räknas inte. Nu skulle det bli på riktigt. Hon tittade en snabb titt i spegeln, rättade till det bruna, lockiga håret, innan hon gick ut till köket där Susanne var i full färd med att diska. De sa ingenting till varandra, de lät tystnaden tala. Engla och Susanne kände varandra, utan och innan, så ibland behövde de inte prata. De visste vad som pågick i varandras huvuden.
Engla var 16 år nu, klassad som en stor flicka enligt samhället. Men hon nöjde sig inte med det, hon var en flicka av sitt slag, revolutionen bodde inuti henne. När hon frågade något nöjde hon sig inte med ett svar, hon ville ha så mycket mer. Hon levde efter de kloka orden: “Ge saft till mig som törstar, sötman kanske tröstar ”. Mamma Susanne var faktiskt förvånad över att hon inte börjat ställa bestämda frågor förrän hon blev 16, men då det var som om en knapp tryckts på. Engla satte upp sitt hår i en svans, samtidigt som hon speglade sig i tallriken som låg framför henne. Hennes violblå ögon blänkte som kristaller, och hon gav ifrån sig ett leende. Snart skulle det ske, det skulle bli den bästa dagen i hennes liv.
Helt klart den bästa.
-
Lukas tittade ut genom taxifönstret och såg en liten strimma av sol tränga sig fram genom de ulligt gråa molnen. Men det tog bara någon sekund innan ljuset försvann och tillvaron blev grå igen. Underbart är kort, tänkte han. Men å andra sidan, hellre kort än ingenting alls. Taxin stannade utanför ett rött hus med gul/grön gräsmatta, denna gråa septemberdag. Han tvekade innan han klev ur taxin och gav chauffören sina pengar. Han stod som fastvuxen i marken. Hur skulle detta gå? Han såg två gestalter i fönstret och kände pressen på sig. Han slet sig loss från sina rötter och började gå mot den gråmelerade dörren, knackade försiktigt, och tog ett djupt andetag. Susanne öppnade försiktigt dörren och kikade ut. De bara stirrade på varandra, som om de såg varsitt spöke. Lukas gav ifrån sig ett ansträngt leende, innan Engla hann komma och avbryta. De sa hej till varandra, med så
små ord, att man kan tro att de pratade med små nyfödda, sköra bebisar. Som om Lukas trodde hans Engla skulle gå sönder om han tog i för mycket. Susanne drog handen nervöst genom sitt ljusbruna hår, och bad honom komma in. Lukas tvekade, harklade sig pinsamt högt, och kände att han än en gång var fastvuxen i marken. Han bara stod där, som ett gammalt träd som höll på att dö. Dö av längtan till sina unga dagar.“Förlåt”, viskade han, och tog sin stam och gick.
Bakom hans rygg lämnade han besvikna miner, som hade hoppats på något. Men Lukas kunde inte rå för det, han var inte värd dem. Hur i hela världen skulle de kunna förlåta honom? Han som lämnade den han älskade mest, bara för att han tänkte för mycket. Englas vanligtvis bruna ansiktsfärg dog, och hon blev helt blek. Tårarna rann. Där gick han, han som skulle vara det bästa i hennes liv. Det enda hon ville var att ha en riktig pappa, som aldrig skulle försvinna. Men nu gjorde han det, igen. Besvikelsen steg och hon vände på klacken och gick med tunga steg in i huset. Susanne kunde inte tro att det var sant. Hur kunde han lämna dem, igen? Hon hade levt alla dessa år i tron på att han en dag skulle komma tillbaka.
Hon var så rasande att håret på hennes armar reste sig. Sen tog hon sitt förnuft till fånga och följde efter Lukas. Han verkade förvånad, men på ett bra sätt. “Jag skulle ju kunna dö för dig, hur svårt är det att förstå det?”, skrek
hon honom rakt upp i ansiktet, medan tårarna forsade nerför hennes kinder. Minnena från kvällen han lämnade henne första gången flög förbi. Han tittade upp mot himlen, solen var en citron. De ulliga molnen hade gett med
sig, solen var för stark. Svaghet var fel, han ville vara solen, ville inte visa sig svag. Han insåg helt plötsligt att han inte kunde göra det igen, försvinna ur deras liv. Han tittade djupt in i Susannes ögon, och såg något han visste bodde där. En rädd själ, som bara ville ha skydd. Sen tittade han över hennes axel, mot det falurödfärgs röda huset, där inne såg han Engla. Hon stod i fönstret och tittade ut, mot ingenting. Hon bara stirrade på något hon hoppats så mycket på. På köksbordet hade hon återgien tänt ett ljus, hoppets ljus. Han hade ingen aning om vad ljuset egentligen betydde för henne, men han förstod att något var fel. Hela denna bilden var fel. Han skulle inte lämna dem. Englas drömidyll skulle inte förstöras bara för att han var en konstig själ, som aldrig trodde han kunde hitta hem. Men nu när han stod där, på den svällande asfalten, med sin livskamrat framför sig, deras dotter i fönstret, och ljuset på bordet, kunde han inte låtsas mer. Han brast i ett högljutt gråt. Engla sprang ut på gården, fram till sin far, och kramade honom hårt. “Lova att aldrig lämna oss igen, lova.” viskade hon i örat på honom.
Susanne betraktade dem med ögon stora som plommon, gick fram till dem och lät sig sväljas av Lukas stora famn. “Jag ska aldrig lämna er igen, jag lovar, min ängel Engla”, viskade han svagt i hennes öra. För en sekund så var alla världens blickar på dem, och livet kändes behagligt.
Sedan gick solen i moln igen.
Lovisa, 2008
:-*
FÖR DIG, FÖR DIG, FÖR DIG. MED DIG, MED DIG, MED DIG.
Hösten har knappt gjort sig märkbar förrän jag längtar tillbaka till poolen i småstaden, konserten i storstaden och diverse fina kvällar med fint sällskap. Förkylningen gör sig påmind och Idol går på tv. Det är höst. Och den är grå, kall och blöt. Långpromenad i femgraderskyla imorse. Korta steg men i rätt riktning. Jag gick förbi en fantastiskt stor nyponbuske och skämdes lite för att jag inte har en aning om när de ska blomma eller när de ska dö. Och de rosa blommorna ingav lite hopp om en fin höst, därpå Violvägen. Så passande namn. Det ska vara passande nuförtiden.
Annars lyssnar jag mycket på Kents senaste album. Passagerare. Och förstår lite vad dom egentligen säger. Jag får skit för att jag vill fly 35 mil härifrån, om än bara för en dag. Men killen som äger mitt hjärta förstår och vill att jag ska följa mitt hjärta. I alla avseenden. Jag kanske borde satsa på den utbildning jag vill gå egentligen. Men hur mycket plats får jag ta?
Jag minns tillbaka till intervjun med Eric Saade. Nervositeten var inte bredvid mig, jag kände mig säker i min roll som frågvis blivande 21-åring. Och jag fick väldigt positiv feedback. Ska man då lyssna på utbildade journalister som ger mig beröm för min kämparglädje, eller ska jag lyssna på de som säger att jag aldrig kommer komma någonstans?
Det är nog dagens, veckans, årets dilemma. Följ ditt hjärta var det.
Ingen ska egentligen få trampa på det. Faktiskt.
:-*
STOLT SOM EN BÖDEL SOM BARA GÖR SITT JOBB, VÄNTAR JAG PÅ FRÄLSNING OCH FÖRSTÅELSE
Suddiga bilder. Suddig Lovisa. Suddig syn, fast bara lite vin. Och öl.
Måndag var det ja.
Eftersom inga aggressioner får tas ut på jobbet, så får mamma ta en del.
Och pappa.
Och brorsans nyinköpta godis.
Imorgon blir det morötter. Om jag hade varit som alla andra.
Fick ett återfall på Kings. Notion. Det var ett år sedan sist.
Och då stod jag och smygtittade på en kille på jobbet.
Inte vilken kille som helst.
Det blev varmt innanför bröstet var gång han mötte min blick.
Det blir varmt. Omformulering.
Och jag ville aldrig gå hem.
Solen har gett sig av. Regntunga skyar finns utanför ett gult hus i en småstad.
Det är svårt att andas.
Men jag ska inte vara kvar här för evigt.
:-*
JAG FATTAR ALLTIHOP
Jaha. Jag trodde visst jag skulle vara lugn detta året. Men nu har lassefebern kommit. Det borde jag förstått. Två lassekonserten denna veckan, sen är jag otroligt sugen på att åka söderut till Klara och se lasse igen. Ledig och allt. Det måste väl vara ett tecken?
Nu väntar jag på att mina fina fyra ska köra klar kringelikrokvägen och komma hit och krama mig. Sen kommer min andra fina halva. Honom tänker jag extra mycket på idag. På våran dag. Vi älskar varandra. Och det är då kärlek är som finast.
:-*
